Emilia trotsade alla svårigheter och blev lärarinna

Släktband

Emilia Hansson blev småskollärare mot alla odds och ville helst jobba med samiska barn. Hon var en modern pedagog i början av 1900-talet som arbetade under den tid då rasbiologi var på modet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Emilia Hansson föddes 1882 i Fritsla i Västergötland som ett av sju syskon. Föräldrarna var arrendebönder. När Emilia var 11 år dog hennes mamma och från den dagen förändrade sig livet. Pappan och barnen flyttade till en statarlänga i Borås, men de hade inte bott där många månader när huset brann ner och med det alla deras ägodelar.
Hennes syskon emigrerade, den ena efter den andra, och till sist åkte också pappan till Amerika. Emilia var den enda som blev kvar i Sverige.
Emilias förutsättningar att klara sig var dåliga. Familjen var utblottad och hon själv hade en medfödd skada i form av en missbildad högerhand. Men hon måste ju hitta ett sätt att försörja sig, och helst av allt ville hon bli lärare. Hon skrev ett brev till en rik och socialt engagerad dam i Borås och bad om ekonomisk hjälp – och fick det. Leonore Odenkrants, som damen hette, skulle sedan komma att hjälpa Emilia under alla hennes år som lärare, och också hennes skolbarn skulle få många gåvor.

Emilia ville till Norrland. Allra helst ville hon undervisa samiska barn och 1907 blev hon så anställd på en internatskola för samiska barn i Undersåker i Jämtland. Senare skulle hon också komma att undervisa i Idre i Dalarna och till sist i Kuoksu i Tornedalen.

Hon skrev själv två böcker under sitt liv, två ganska romantiserade beskrivningar av hennes tillvaro och hon skrev också brev hem till sin välgörarinna Fru Odenkrants. Det är bland annat de breven som hennes släkting Isabella Josefsson i Fritsla har använt när hon ställt samman Emilias liv.

Emilia var en framsynt och på många sätt modern pedagog. Hon tog in många praktiska moment i undervisningen, barnen fick till exempel räkna på virkesåtgång när det skulle byggas en bastu och berättade förtjust om hur barnen plötsligt tyckte det var roligt att räkna med bråk. Men Emelia var samtidigt ett barn av sin tid och blev intresserad av den idé som just då var stark, rasbiologin.
Rasbiologiska institutet i Uppsala skrev en bok som landets lärare fick köpa till starkt reducerat pris. Emilia blev bekant med institutets grundare Herman Lundborg och han kom också till Kuoksu för att undersöka hennes barn.
- Hon var en väldigt begåvad och mångsidig människa som gjorde mycket gott, men jag blev förstås mycket besviken när jag förstod att hon också blivit intresserad av Lundborgs läror, säger Isabella Josefsson. Men jag tycker att hon är en väldigt intressant person i min släkt.

Emil Marklund är doktorand i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet och har bland annat skrivit om en samtida småskollärarinna till Emilia, Ester Vikström från Byske, som var lika gammal som Emilia och som verkade under samma tid fast på annan plats.

Det var stor skillnad mellan småskollärare och folkskollärare, berättar Emil Marklund.

- När folkskolan infördes i Sverige 1842 inrättades folkskoleseminarium i varje stiftsstad och då beslutades också att bara män fick bli folkskollärare.

Men under 1840 och 1850- talen har man rekryteringsproblem vilket gör att det 1853 beslutas att de mindre skolorna på landsbygden inte behöver ha examinerade lärare. Och fem år senare beslutas också att de som undervisar i de mindre skolorna kan vara småskollärare.

På så sätt föds småskolläraryrket. De som utbildade sig till småskollärare hade ungefär halva utbildningstiden jämfört med folkskollärarutbildningen och också en mycket lägre lön.

- Från början var det inte tänkt att det skulle bli ett kvinnoyrke. På 1860-talet så var det nästan jämn könsfördelning, men år 1900 var det vara 4% som var manliga småskollärare.
Småskollärare hade till skillnad från folkskollärarna en mycket mer osäker anställning. Först 1918 kom en reform som innebar att småskollärarna kunde ha få fast anställning.

- Innan dess kunde de bli avskedade av skolrådet, som leddes av prästen, och ofta var anledningen att den kvinnliga läraren gift sig och skaffat barn.

Fram till 1904 hade de manliga och kvinnliga folkskollärarna samma villkor, men det året fick de manliga lärarna fick igenom ett ålderstillägg som gjorde att de tjänade lite bättre.

Som släktforskare kan man leta information om lärare i kommunens arkiv där bland annat tjänstgöringsdagböcker finns. På Landsarkiven kan man hitta information om var läraren var utbildad, deras lärarexamen, betyg mm. Och så finns matriklar med information på Kungliga biblioteket, universitetsbibliotek och vissa andra bibliotek.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Malin Avenius
[e-mail]